fredag 11 juni 2010

Pensionatet

Det har snart gått en och en halv vecka sedan vi kom hem från Korfu. Jag har medvetet låtit bli att skriva om hund- och kattpensionatet eftersom jag inte hade någon distans till händelserna då. Bitterheten och min ilska skulle ha genomsyrat texten. Nu har jag fått distans. Innerst inne är jag fortfarande bitter - och kommer alltid att vara - men nu kan jag lättare, utan känslomässig inblandning, skriva hur allt egentligen gick till.

Jag blev rekommenderad detta kattpensionat av en bekant som är kattuppfödare. Fick höra att katterna hade det så bra där att de inte ville hem när ägarna kom för att hämta dem. Jag tyckte detta även stämde när jag läste i pensionatets gästbok och gjorde inga fler efterforskningar. Tyckte helt enkelt inte att det fanns någon anledning. Istället ringde jag dem och frågade om det fanns någon möjlighet att få komma dit och hälsa på. Under samtalet sa jag att jag skulle försöka hitta ett annat boende för vår hund Lillebror som aldrig skulle klara av att sitta i ett rum i ett utestall alldeles ensam eftersom han aldrig någonsin har varit ensam under sitt sjuåriga liv. När mannen som jag pratade med fick höra att det var en liten phaléne jag pratade om, lovade han mig att jag även kunde boka in Lillebror och att han skulle få bo inne i bostadshuset. De hade haft en liten chihuahua boende i huset vid ett tillfälle och det hade fungerat bra.

Vi tog med Lillebror och åkte och hälsade på. När jag såg hundstallet, sa jag än en gång att där skulle aldrig Lillebror klara av att vara, alldeles ensam i ett rum. Den här gången var det pensionatägaren och hennes syster som visade oss runt och de sa även denna gång att Lillebror fick bo inne i bostadshuset. Det var det som avgjorde att jag även bokade in honom.

Katthuset bestod av några rum med hyllor och utegård och vi bestämde att mina fyra katter skulle få ha två rum och bo två och två. Gammelkatten Mimmi skulle bo hos mina föräldrar.

Några dagar innan vi skulle resa iväg ringde jag och stämde av med pensionatägaren om vilken tid vi kunde lämna Lillebror och katterna. När hon då frågade om vilken ras Lillebror var, kände jag förstås lite oro och undrade om hon inte hade någon koll... Vi hade ju nyligen varit och hälsat på...

Så kom då dagen då det var dags att resa iväg. På morgonen åkte vi iväg med Lillebror och katterna. Vi blev mottagna av en bekant till familjen. Pensionatägarinnan var själv på kurs (vilket hon inte sagt något till mig om). Familjens bekant, en kvinna, var förvånad att vi hade fyra katter med oss. Hon hade hört att de skulle vara tre. Här ökade min oro...

Hon visade oss sedan in i hundstallet och öppnade dörren till ett rum för Lillebror. Rummet bestod av en barnsäng och en hundsäng, det var helväggar så att han inte såg något annat än sängarna där inne och det var iskallt. I rummet intill fanns två chihuahuor men dem såg han överhuvudtaget inte. Jag tänkte då att Lillebror skulle vara i rummet tills pensionatägarinnan kom hem från kursen. Han darrade, säkert av både kylan och av nervositet, och såg förtvivlat efter mig när jag gick iväg. Jag grät. Det var hemskt.

Bozza och Joy släpptes in i ett kattrum. Joy var nyfiken och såg sig omkring medan Bozza gömde sig. Likadant var det med Lucia och Tasha. Tasha gömde sig medan Lucia började klättra omkring på hyllorna i deras rum.

Bilden av en darrande, förtvivlad Lillebror följde mig när vi åkte iväg. Kunde inte tänka på annat och försökte ringa pensionatägarinnan innan flyget gick. Jag fick aldrig tag på henne och pratade in på telefonsvararen och påminde om att jag hade blivit lovad att Lillebror skulle få bo inne i hennes hus.

Nästa morgon ringde jag henne från Korfu och hon sa då att Lillebror var sååå glad i hundstallet, att han hade sällskap av chihuahuorna i rummet intill och att jag inte behövde oroa mig. Han hade det sååå bra.

Det kändes verkligen inte bra. Hade svårt att tro att han verkligen trivdes där ute i kylan och ensamheten. Jag kände mig förd bakom ljuset men vi var på Korfu och jag kunde inte göra mycket åt situationen.

Jag ringde pensionatägarinnan sju dagar senare, på måndagen, från Korfu. Vi skulle åka hem på tisdagen men eftersom vi inte kom hem förrän på natten skulle vi hämta Lillebror och katterna på onsdag morgon. Även denna gång förklarade hon att allt var sååå bra med både Lillebror och katterna.

När vi kom till pensionatet för att hämta katterna och  Lillebror nio dagar efter att vi lämnat dem, var Lillebror ute på tomten och sprang med två andra tikar. Jag var så glad att se honom att jag inte tänkte på att han faktiskt inte skällde. När jag bar upp honom, kände jag att han hade förlorat vikt. Han var lätt, hans ryggrad var vass och revbenen kändes alldeles för mycket. Nästan all mat som jag hade tagit med, både Royal Canin-maten och godiset (Frolic), var kvar i påsarna som jag hade lämnat till honom och nu fick ta med mig hem.

Pensionatägarinnan hade brutit foten och jag tyckte att det var lite konstigt att hon inte berättat för mig när jag hade ringt på måndagen eftersom hennes olycka hade hänt dagen innan, på söndagen.

Om andra katter inte ville hem från pensionatet, så ville våra det. De visste inte hur fort de skulle komma ut från kattrummen. Alla utom Bozza. Hon låg fortfarande och gömde sig...

Katterna var tufsiga, toviga och kladdiga (?). När jag tog pläden från Lucia och Tashas rum kom jag åt en hylla. Den satt helt lös... Ville inte ens tänka på vad som kunde ha hänt om en katt hoppat upp på den och hyllan ramlat ner på den andra katten.

Joy, Tasha och Lucia hade blivit lättare. Även de hade gått ner i vikt.

På väg hem kände vi hur det stank av kattpiss och förstod inte var det kom ifrån. Sedan märkte vi. Plädarna var fulla av både intorkad och blött kattkiss. Mina katter brukar aldrig göra så! Antingen var kattlådorna inte ordentligt städade (jag kollade aldrig eftersom de hade huv på) eller så var detta kissande ett sätt att visa sin vantrivsel.

Katterna drack vatten som tokar när de kom hem. Joy och Bozza stod minst en kvart och lapade i sig vatten från vattenfontänen. Så höll de sedan på hela den första dagen. Tasha och Lucia kastade sig över maten som om de aldrig sett mat.

Lillebror hade förlorat sin röst. Han kunde varken morra eller skälla och han var helt knäckt psykiskt. Vår glada Lillebror, som alltid mötte folk i dörren och alltid var med i alla situationer, låg i flera dagar på soffan och gömde huvudet bakom en kudde. Promenaderna tog han som en robot. Han gick bara på, som i dvala, och när vi kom hem hoppade han upp i soffan och gömde huvudet bakom kudden igen.

Jag ringde Djurkliniken om hans förlorade röst och eftersom han verkade ha ont i halsen. De sa att jag måste ringa pensionatet och höra om han skällt mycket, annars kunde något ha fastnat i hans hals.

Jag ringde. Egentligen tog det emot att ringa eftersom jag kände sådan bitterhet - men jag tog luren och slog numret. Jodå, Lillebror hade skällt en natt, berättade pensionatägarinnan; natten mellan söndagen och måndagen. Det var hennes syster som hört eftersom hon låg i gästrummet. Ägarinnan själv hörde aldrig sådant från sitt sovrum. Vi kom också in på maten; hon sa att han ätit dåligt och att Frolic var det enda han åt (ändå hade det gått åt ytterst lite Frolic under de nio dagar Lillebror vistats där). Något av det här hade jag inte fått veta när jag ringde från Korfu på måndagen. Då var allt "sååå bra".

Inte förrän nu, en och en halv vecka efteråt, har Lillebror fått tillbaks sin röst. Man behöver inte vara veterinär för att förstå att han har skällt och gråtit mer än en natt. Förmodligen har han gjort det alla nätter, kanske även dagar, han har varit där. Han har vistats ute i ett kallt stall. Ensam i ett rum. Har ätit dåligt och alltså inte fått den energi som behövs för att vistas i kyla. Av dem som har varit här hemma fick jag veta att det varit ca 6 grader om nätterna. Någon natt hade det varit tre grader. Under Jordbruksverkets regler för hundpensionat står att temperaturen måste regleras efter hunden. Lillebror är van att vistas i rumstemperatur och phaléner har ingen underull.

Det står också i Jordbruksverkets regler att rummen i ett hundpensionat måste vara utformade så att hunden kan se andra hundar. Men det spelar ingen roll. Jag blev lovad att han skulle få bo i bostadshuset. Det var anledningen till att jag överhuvudtaget lämnade honom där.

Jag blev förd bakom ljuset och jag tycker att allt närmast liknar djurplågeri.

Jag kan inte skriva ut pensionatets namn här men om någon vill veta, så maila mig.

11 kommentarer:

  1. Fy F** Monica vad arg jag blir när jag läser detta. Jag finner inga ord... detta är vanvård på hög nivå!!!

    SvaraRadera
  2. Monica det här är ju fruktansvärt!! Jag blir så arg och ledsen för Lillebrors skull!!!
    Du måste maila mig så att jag aldrig kommer att hamna där med mina katter.
    Hon har ju lurat dig så otroligt mycket.
    Jag har ett tips på kattpensionat som vi använde oss av i vintras. Tryggt och bra och mycket seriöst.
    Men hundpensionat har vi aldrig provat....skulle egentligen behöva veta om något som är bra. Men precis som Lillebror så kan inte Roxy bara vara ensam. Hon är så van vid att alltid ha någon.
    Lillebror hade kunnat vara med oss ute på ön. Eller här hemma i vår lägenhet med hundkompis och andra katter....han skulle säkert klarat det bättre. Lilla gubben!
    HUR mår han nu?
    Efter det här som du har berättat kommer jag nog aldrig klara att lämna Roxy på något pensionat. :-(

    SvaraRadera
  3. Men så fruktansvärt att läsa..Hur kan man göra på det här sättet?

    Det är ju så jobbigt att måsta lämna sina älskade djur i nån annans vård.
    Det gör man bara till väl utvalda.
    Sen när det då i efterhand visar sig vara ett sånt här ställe!
    Jag hoppas verkligen att dina kära missar och att Lillebror hämtar sig från detta..

    Kramis från Lena

    SvaraRadera
  4. Jag blir både arg och ledsen när jag läser vad som har hänt. HUR kan detta pensionat få så mycket bra pr, när det inte kan stämma?? Har du någon möjlighet att få tillbaka pengarna, för åtminstone Lillebror? Tänker på att han inte haft någon röst på så länge och det gör mig så ont. :(

    SvaraRadera
  5. Men fy vad hemskt! Även om man vet att djuren har det bra tar det emot att lämna bort dem så lång tid. Att komma hem och möta dem så där måste vara fruktansvärt. Lurvig kan ju inte heller vara ensam och hade heller aldrig klarat av att bo sådär. Konstigt att pensionatet hade ett så gott rykte...
    Hoppas att de återhämtar sig snabbt alla fem!

    SvaraRadera
  6. Jag finner inga ord.
    Jag fattar inte hur man som människa klarar av att utsätta djur för sådant lidande. Att de kan leva med det... Att man bara kan komma på tanken...

    Vilka fullfjädrade idioter!!!
    Stor kram till er alla!

    SvaraRadera
  7. Camilla Wikström12 juni 2010 kl. 03:43

    Hej Monica!
    Maila mig på Facebook så jag aldrig behöver göra samma misstag som du! Vi behöver sprida det här åtminstone muntligt, så de här människorna blr av med sitt pensionat!
    //Camilla W

    SvaraRadera
  8. Kan du inte anmäla dem? Vad synd att vi inte pratade innan så jag kunde ha din hund! Mår han bättre nu? Jag blir så förbannad och upprörd när jag ser sånt här. Blir orolig nu när jag ska lämna mina katter, man kan ju aldrig veta hur det är om man inte känner någon väldigt bra!
    //Carina K

    SvaraRadera
  9. Linda: Ja, visst är det vanvård och för Lillebror var det säkert ett riktigt trauma.

    Londongirl: Jag mailar dig och jag tar gärna emot tips om ett bra kattpensionat även om det dröjer år innan vi eventuellt åker någonstans igen. Lillebror skulle säkert ha trivts hos er, vad gulligt av dig. Han börjar hämta sig och bli sig själv nu. Tack och lov! Det finns säkert bra hundpensionat också men det gäller bara att hitta dem.

    Lena: Ja, det här trodde man väl aldrig... Alla katter utom Bozza har hämtat sig bra. Hon är go och glad som vanligt, förutom när hon märker att vi är på väg någonstans. Då springer hon och gömmer sig under soffan och något sånt har hon aldrig gjort tidigare. Djur behöver inte kunna prata för att visa att de har haft det dåligt.

    Gunilla: Jag förstår inte heller hur pensionatet har så bra rekommendationer. Kanske anstränger de sig mer för vissa personers djur? Jag som var så säker på att det skulle bli jättebra för dem. Jag kommer inte att kräva tillbaks pengar eller anmäla dem. Det är en stor process och jag orkar helt enkelt inte. Däremot har jag varit i kontakt med Länsstyrelsen och de vet nu om det inträffade. Den handläggare jag pratade med, som också tyckte allt var hemskt, skulle berätta för länsveterinären.

    Mossfolk: Visst är det jobbigt att lämna bort sina djur men jag trodde så mycket på det här stället. Bara Bozza och Lillebror blir helt okej, ska vi lägga allt det här bakom oss som något hemskt som aldrig får hända igen.

    Lindalotta: För dem som hade pensionatet var det nog bara naturligt. Deras egna katter och hundar verkade bo i dessa stallar permanent - men hundarna hade sällskap av varandra. Deras hundar fanns längre bort i stallet och var alltså inte till något sällskap för Lillebror. Det kanske var jobbigt att sköta alla dessa djur, vad vet jag. Blir förtvivlad när jag läser på deras hemsida att de håller på och bygger 17 (!) nya platser för katter...

    Camilla: Jag mailar dig och berättar.

    Carina: Ja, vad synd att jag inte visste att du kunde ha Lillebror hos dig! Vad gulligt av dig. Jag vet att det finns bra kattpensionat och tror säkert att det pensionat som du hittat är bra. Den ägarinnan är ju dessutom utbildad djurskötare, såg jag på hemsidan, och kan säkert det här med skötseln på ett helt annat sätt.

    SvaraRadera
  10. Hej!
    Jag hörde talas om din blogg genom en av mina kattkunder, hon har också sibiriska katter( jag har ett kattpensionat)
    Hon berättade för mej att du hade haft dina katter på ett uruselt ställe och jag blev så ledsen när jag hörde det. Dels för att dina katter uppenbarligen for illa av sin vistelse och dels för att du kanske har fått en bild av att det är så här det går till på kattpensionat.
    Jag undrar verkligen vilket det är.....
    Jag hoppas att du kommer att våga lämna dina katter på pensionat någon mer gång trots allt.
    Du får jättegärna komma och göra ett studiebesök på mitt pensionat!
    Om du vill kan du även få referenser!
    Min hemsides adress är www.sodradalarnaskattpensionat.se där du finner kontaktuppgifter till mej
    Trevlig Midsommar!
    Med vänliga hälsningar
    Eva Lövgren

    SvaraRadera
  11. Eva: Jag har blivit rekommenderad just ditt kattpensionat av två kattägare och jag har, i min tur, hänvisat en kattungeköpare som letat pensionat till dig. Det ska vara superbra hos dig och katterna ska vara trygga där, har jag hört, och jag ska definitivt kontakta dig om vi behöver ett pensionat framöver. Nu dröjer det många år tills dess och jag hoppas att du finns kvar då. Tack för att du hörde av dig!

    SvaraRadera

Bloggintresserade