Precis innan jag skulle gå in genom dörrarna på Djurkliniken igår, dök en gammal bekant upp. Tia, en jack russeltik med sin matte, som tidigare bott här i Skultuna i många år men som har flyttat till Västerås. Tia var Lillebrors stora kärlek och Tias matte visste inte om vad som hänt honom. Jag berättade, Tias matte började gråta, jag började gråta.
Alltså kom jag in på Djurkliniken gråtande med Tarragona i transportburen. Säkert trodde de i väntrummet att jag kom för att låta en katt somna in eller något... Jag fick gå in på ett rum genast och veterinären kom snabbare än vanligt. Jag hann aldrig hämta mig och fick förklara för henne att jag inte grät för att jag skulle veterinärbesiktiga en kattunge.:) Jag berättade om orsaken och började förstås gråta igen... Sorgen efter Lillebror kommer vi alltid att leva med. Idag ska jag till tandläkaren och jag vet att det blir prat om Lillebror även där eftersom de vet och jag inte har varit där sedan det hände. Ska försöka behärska mig.
Resultatet efter veterinärbesöket igår blev i alla fall bra. Det är huvudsaken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar